Välkommen till

Sedan slutet av andra världskriget har antalet brukshundar minskat drastiskt i Ryssland, allt medan behovet av dem ökade. Ekonomin återhämtades och det märktes på fabriker, kvarnar och inte minst militära anläggningar. Uthålliga och skarpa brukshundar krävdes för både civila och militära ändamål och mest för vakt. Centrala Skolan av Militär Kynologi (nedan kallad kennel ”Röda Stjärnan”) fick därför direkt efter kriget en order från regeringen att förebereda ett ökat bestånd av vakthundar som skulle användas för att skydda olika ekonomiska och strategiska platser under de mest skiftande klimatförhållanden. Tonvikten lades på de raser som uppfyller militärens och polisens behov.

”I själva verket, med undantag för Schäfer, har vi ingen annan generell ras. Airedaleterrier, Collie, Boxer och Dobermann har visat sig vara undermåliga som militärhundar.” skrev den dåvarande chefen för ”Röda Stjärnan” generalmajor Medvedev. Redan före kriget bedrev professor Il´in i ”Röda Stjärnan” ett omfattande arbete med avel mellan Laika och Schäfer, med de positiva resultaten uteblev redan med den första generationen så arbetet avbröts. Vis av detta insåg professor Il´in att det behövdes en bred avel av flera raser i olika kombinationer. För det ändamålet importerades hundar av olika raser som då nästan var helt okända i Sovjetunionen såsom Rottweiler, Riesenschnauzer och Newfoundland.

Ett tåg med troféhundar från Tyskland ankom 1949 till byn Veshnyaki i trakten av Moskva där Röda Stjärnan höll till på den tiden. Någon systematisk uppfödning av de importerade raserna var praktiskt taget omöjligt eftersom de endast fått ett exemplar av varje ras. Det blev ett spontant avelsarbete med ett enda mål, inte att ta fram en ny ras, utan att få fram stora, uthålliga och farliga vakthundar. Ingen hade någon aning om hur hundarna genom de olika korsningarna skulle se ut eller vilka raser exakt som skulle ingå.

Experimenten som kenneln bedrev var inte alltid framgångsrika, men personalen upphörde aldrig i sitt sökande. Flera raser fick aldrig erkännande eller spridning; Brudastaya hund som var en korsning mellan Rysk Gontjaja och Airedaleterrier, Moskva retriever som var ett försök att kombinera storlek och kraft från Grand danois med tjock päls och arbetsegenskaper från Schäfer och Moskva dykare som är en blandning av Kaukasisk ovcharka, Newfoundland och Schäfer är några exempel. Men vissa rönte framgång som till exempel den ”Svarta Ryska Pärlan” – Svart terrier. Men vi ska inte gå händelserna i förväg…

Specialister i ”Röda Stjärnan” under ledning av generalmajor Medvedev och professor i biologi Il ín började sitt arbete med att korsa många olika raser. Ett resultat som de noterade var att en Riesen-hane vid namn Roy i korsningar med tikar av raserna Rottweiler, Airedaleterrier, Sydrysk Ovcharka och Newfoundland alltid lämnade avkommor som var stora svarta hundar med grov päls och längre hår på huvud och ben. Roy räknas idag som anfader av rasen Svart terrier. Medvedev beslöt att fortsatta arbetet i denna riktning. Det var de första mödosamma stegen i ett arbete som fortsätter än idag.

Det är idag nästan omöjligt att exakt räkna upp alla de raser som finns i blodet hos svartingar. Mer än 100 hundar av 17 olika raser användes under framtagandet av Svart terrier. Om tittar på gamla stamtavlor på Svart terrier kan man hitta förfäder från helt oväntade raser som Rysk-europeisk och Västsibirisk laika, Sydrysk ovcharka korsad med Stor vit pudel för att nämna några exempel. Dagen hundar har rensats från många olika inslag genom utvärderingar av utställningsresultat och arbetsförmåga. Det är naturligt att de första generationerna Svart terrier var av mycket olika typer och närmast omöjligt att kalla dem för en ras.

Historien om rasen har fortfarande många ”vita fläckar” som antingen avsiktligt eller oavsiktligt, frivilligt eller ofrivilligt inte nämnts under lång tid. Det gällde dels användningen av blandraser av ovan nämna raser och att man fick nöja sig med ”tillgängligt” material. De motsvarade ofta inte de avelsparametrar för arbetande hundar man ville ha. Roy, till exempel, hade tångbett och en annan Riesenhane, Ditter f. Drahenshljuht , som användes i avel på 1970-talet hade bara en testikel. Vid den tiden användes praktiskt taget allt som fanns att tillgå i avel; hundar med fel bett, ofullständig tandstatus eller avsaknad av testikel och även hundar av annan färg än svart. Därför fanns det under lång tid tandproblem i rasen orsakat dels av att man använde hundar med tandproblem i aveln från början och att det ingick olika hundtyper i rasens ursprung.

Arbetsegenskaperna var det viktiga, inte perfekt exteriör, så man gjorde inget åt det i början. Senare blev en sträng utgallring möjlig och ättlingar till avvikande hundar har tagits bort från avelsprogrammen. Det händer dock till och från att uppfödare av Svart terrier får hundar med färger som är ovanliga för rasen såsom black- and .-tan, röd, blå, svart och silver. Den mest försåtliga färgen är blå eftersom den visar sig först när hunden blivit 1 – 1,5 år.

Beståndet av den första och andra generationen visades 1955 vid Sovjetunionens Nationella Jordbruksmässa där kennel ”Röda Stjärnan” hade en paviljong. Varje år kunde hundintresserade få se olika raser, inklusive nya, och lära sig om egenskaperna av de kynologiska specialisterna. För rasgruppen Svart terrier fick kennelspecialisterna en guldmedalj. Det ansågs på den tiden mycket ärofullt och prestigefyllt och kenneln fick ett speciellt diplom.

Under 1950-talet hade ”Röda Stjärnan” ett nära samarbete med de ryska brukshundsklubbarna som tillhörde DOSAAF. Det var en organisation i Sovjetunionen som kallades ”Frivilliga Samhället för att stödja Armén, Flygvapnet och Marinen”. Klubbarna levererade vuxna hundar till arbetet i ”Röda Stjärnan” som i sin tur på begäran av klubbarna sålde valpar för en symbolisk summa till erfarna civila hundförare. Det ansågs givetvis mycket prestigefyllt att få en hund från ”Röda Stjärnan”.

Redan 1955-56 dök de första Svarta terrierna upp i Moskva och på omkringliggande brukshundklubbar. De fanns även på klubbar i Sverdlovsk som ligger i Uralområdet och i Leningrad. Dessa klubbar började bedriva avel på Svart terrier tillsammans med Moskva. 1955 visades 43 Svarta terrier på den nationella utställningen för Bruks- och sporthundar i Moskva. Rasgruppen Svart terrier fick erkännande som mycket lovande och rönte stor uppmärksamhet bland dem som inte kände till rasen sen tidigare. Detta var början på den långa framgångsrika resan för rasen i Sovjetunionen. Avel och förbättringar av rasen pågick inte bara i Moskva utan även i Ural, Volgaområdet och norra delen av landet. Många klubbar har haft betydande påverkan på inriktningen av urval, förändring av anatomi och pälskvalitet.

Den första rasstandarden för Svart terrier publicerades 1958 i ”Handbok för utbildning och användning av militära hundar”. Det gjorde det möjligt för specialister att arbeta mot ett enande av beståndet. Kynologerna Mazover och Sheinin från ”Röda Stjärnan” ledde utbildning av fler specialister och avelsarbetet blev ett mer strikt och målinriktat. Dock ska det betonas att avelsstrategin hos ”Röda Stjärnan” skilde sig från de ryska brukshundsklubbarnas. ”Röda Stjärnan” stod för mer skarpa och hårda hundar och att arbetande Svart terrier inte behövde ha lång päls som kräver tidskrävande pälsvård. Det var också så att en del av kennelns hundar var så skarpa att inte ens personalen kunde hantera dem – därav nödvändigheten att ha kort päls. Vissa hundar från kenneln levde som familjehundar med civila hundförare och accepterade endast en person som ledare i en familj. Antingen ignorerade hunden de övriga familjemedlemmarna eller visade aggressivitet mot dem. Då lämnades de tillbaka till ”Röda Stjärnan” som fortsatta att hålla sin linje med skarpa hundar. Av den anledningen utvecklades en civil gren av avel som framhöll både arbetsförmåga och skönhet och som krävde en socialare mentalitet och beteende hos rasen. Ryska brukshundsklubbar krävde inte bara utmärkt exteriör utan lydnad och skyddsdressyr var obligatoriskt för att få använda hundarna i avel.

Det är sällsynt, men det händer att korthåriga och släta svartingar förekommer i en kull, men de gallras då ut. ”Röda Stjärnan” har inte övergivit tanken på att utveckla dessa två typer som olika sorter av rasen (som släthårig och strävhårig tax till exempel) och att ta fram fler färger (black-and-tan och silver), men det kommer i så fall att ta lång tid. I början av 1970-talet skapades den första modellen för trimning av rasen fram i Leningrad och den används fortfarande med vissa ändringar.

Vid slutet av 1970-talet hade över 800 kullar fötts upp och det totala antalet valpar som överensstämde med rasstandarden var över 4000. Officiellt kallades rasen ändå inte en ras, utan en rasgrupp. Ungefär samtidigt spreds rasen från Leningrad, Viborg och Estland till Finland och sedan vidare ut i Europa med rekordfart trots att det inte fanns någon standard för rasen. Finska kynologiska tidningar publicerade artiklar som beskrev rasen. Det som uttryckligen nämndes var den misstänksamhet mot främmande, vaksamhet och samtidigt ett balanserat och avspänt temperament. De kallade rasen för ”Pärlan i rysk hunduppfödning”. Kort efter blev rasen populär i Tyskland, Polen och Ungern och de började med egen uppfödning. Polska kynologer blev så intresserade att de försökte skapa egna svartingar från renrasiga Riesenschnauzer, Airedaleterrier, Rottweiler och Newfoundland. Naturligtvis gick det inte – de hade behövt genomgå samma långa och strävsamma utveckling som ryssarna gjort.

Den första ryska standarden för rasen godkändes den 13 maj 1981 av Sovjetunionens jordbruksverk. Samtidigt kom de första svartingarna till USA, men de kunde inte ställas ut och födas upp där eftersom det saknades en rasstandard på engelska, varken FCI (Federation Cynologique Internationale) eller AKC (American Kennel Club) hade någon. På krokiga vägar genom ryska ambassaden i Schweiz och med hjälp av några diplomater från andra länder hade amerikanerna fått den ryska texten och skickade den via AKC till FCI. Ryssland som då tillhörde Sovjetunionen, var inte medlem i FCI och kunde därför inte ansöka om en ny ras. Vis den internationella församlingen i Mexico 1984 erkändes den nya rasen Svart terrier av FCI.

Rasen har sedan utvecklats och förändrats i Ryssland och 1997 godkände den Ryska Kynologiska Federationen RKF en ny standard. Det som skiljer den från den gamla som FCI har är mankhöjd, pälstyp och obligatorisk klippning för lämplig form. Under många år användes Svart terrier som bruks- och vakthundar. Det var en mycket effektiv och tillförlitlig ras som kombinerat de bästa egenskaperna hos sina förfäder; energi och smidighet från Riesenschnauzer, Airedaleterrierns klokhet och munterhet, stryka och mod från Rottweilern och en Newfoundlands sunda och balanserade temperament. Denna blandning har också gett rasen dess utmärkta hälsa, uthållighet och intelligens.

Idag kan Svart terrier leva som en sällskaps- och familjehund, men man kan inte helt ta bort vakt- och bevakningsegenskaperna från rasen. Hundarna har en stark skyddsinstinkt och är ganska misstänksamma eller likgiltiga mot främmande och snabba i att skydda sin ägare. Rasen var mycket självständig och ganska envis från början med har med tiden blivit mer lojal, lugnare och trevligare i vardagslivet. Till skillnad från andra bruksraser så tänker svartingen innan den reagerar. Svart terrier är ett av de mest lyckade inslagen i rysk hundhistoria och tack vare sina goda egenskaper och för sin skönhet och charm går den under namnet den ”Svarta Ryska Pärlan.”

Till Svergie kom den första Svart Terrien 1973 och den första valpkullen föddes 1978. Rasen företräds av Svart Terrierklubben som verkade inofficiellt sedan 1979 men blev officiell 1994. Svart Terrier klassas som brukshund och rasklubben verkar under SBK. Svart Terrier indelas i grupp 2 enligt FCI.
Sedan 2012-01-01 är rasens svenska namn – Rysk Svart Terrier.